Möten (Fredag 2010-10-29)

Vaknar och får omedelbart sendrag i vaden i samma ögonblick jag försöker resa på mig. Inte nog med att jag får ligga där med krampen, jag når inte mobilen så den spelar glatt vidare på sin äppelkäcka melodi. Har haft angenämare mornar.

Eftersom jag redan nu vet att det inte blir mycket till middag passar jag på att fixa en stadig frukost. Havregrynsgröt med skivad banan, kanel och mjölk. Kokt ägg med kaviar. Juice. Te. Det låter kanske inte så avancerat, men i jämförelse med min sedvanliga yoghurt med lite müssli är det ett steg närmare en hotellfrukost.

Hela dagen består av möten. På sätt och vis kan det vara bra att samla dem på ett ställe i almanackan, men man är rätt mör sedan. Och inte är det slut sedan heller för efter jobbet väntar funktionärsträff.

Sålunda bär det av hemåt för att snabbt packa en väska med bastuprylar och sedan bege sig mot WSP-huset vid Globen. Gullmarsplan har inte den bästa trafiklösningen.  GPS till trots så lyckas jag köra lite fel ett par gånger. Jag undrar om det inte finns något tunnelsystem som lurar den lite. Väl framme lyser gratisparkeringarna med sin frånvaro. De övriga verkar sanktionera någon sorts beskyddarverksamhet med tanke på vad de kostar. Till slut får Underbara M lämna mötet en stund och hoppa in i bilen. Med gemensamma ansträngningar (han rallyförare -jag kartläsare) lyckas vi hitta en lucka på promenadavstånd från WSP-huset.

Det här är första gången jag är med på någon funktionärsträff. Tur att det finns mackor på plats. För någon middag har jag inte hunnit med. Nu börjar jag begripa hur föreningen fungerar och vem som har hand om vad. Det finns en hel del att dryfta och engagerade diskussioner fyller ut hela mötestiden ända fram till kl 22. Det är kul att få höra vad som pågår i alla de andra kommittéerna.

När mötet är över tar vi en titt på resterna av Stockholms stadsmur som finns bevarade längst ner i huset. En liten spökvandring i miniatyr. Efter det ger de flesta upp, men vi är några tappra själar som stannar kvar för lite bastubad i direktionsvåningen. Bastun har en vidunderlig utsikt över Stockholms skyline i natten.

Nu känns det äntligen som helg!

Vardag (Torsdag 2010-10-28)

Datorer. Nu fungerar plötsligt trådlöstnätverk, men mailen, kalendern och alla databaser är helt åt skogen. Som att det inte är nog med att det, tar det halva förmiddagen att fixa en reseräkning. Det blir lätt så när man sällan är ute och reser; man har ingen vana av programmet. Sen förbättras det kanske inte heller av att datorn tappar kontakten med servern titt som tätt. Det är bara att andas lugnt och tänka att jag faktiskt har betalt för det här också.

Medan datateknikern meckar passar jag på att kolla läget med mamsen. Hon skulle ha åkt hem från sjukhuset idag, men det har blivit uppskjutet till måndag. Jag förstår att det känns otryggt. Till måndag ska i vart fall viss hemhjälp vara ordnad så hon får handlat, tvättat och lite städat. Det är knepigt det där när man inte får lyfta något eller riskera att snedbelasta bröstkorgen. Om tre månader ska den förhoppningsvis vara ihopläkt.

På vägen hem från jobbet svänger jag förbi Elgiganten. Ryktet säger att nya ipod nano har nått butikerna nu. Jag tror den skulle bli perfekt att när jag joggar. Liten, lät och kompatibel med Nikes skochip. Inbyggd stegräknare har den också. Typiskt nog så har ElGiganten skyltat med den grafitgrå tråkvarianten. Jag som vill ha en orange, röd eller gul ipod. En färg som lyser upp i höstrusket. Efter att ha klämt och scrollat lite så har jag näst intill bestämt mig för att bli med ny ipod. Ska suga lite till på karamellen.

Utanför butiken springer jag på en dans"kollega". Man blir så lustigt paff varje gång man stöter på varandra utanför dansgolvet. Folk är sig inte lika längre. Man får tänka sig dem med lite svettigt hår, andra kläder och ett lätt saligt leende så blir de genast lättare att känna igen.

Inne på Maxi visar sig helghandeln precis ha startat. Inför utsikten att hamna sist i kön efter dessa varuberg till kundvagnar rusar jag snabbt igenom butiken och snappar åt mig ett minimum av det jag behöver. Jag slår första kundvagnen med en hårsmån i kassan. Jippie!

Jag är först på plan hemma, men Underbara M trillar också snart in genom ytterdörren. Efter middagsbestyr bär det av mot NSW och dansträning. Idag visar det sig att mr Mr har hoppat in. Himla lägligt. Första timmen är riktigt rolig, och svettig. Andra timmen är mindre svettig, men innehåller lite nyttig genomgång av de nya tävlingsformerna som kan dyka upp nu när nya regler börjar gälla efter nyår.

När dansträningen är slut passar vi på att be om hjälp med foxprylen som vi fastnade på här om kvällen. Efter en del övande så vet vi i alla fall lite bättre hur vi ska få till det, även om det rent motoriskt inte riktigt funkar än.

Kvällen avslutas alldeles för sent i soffan med varsin kopp örtte och ett avsnitt av Black Adder.

Störst, bäst och vackrast (Onsdag 2010-10-27)

Jag är väldigt förtjust i min nya Mac, men när jobbdatorn havererar är jag glad att jag har kvar mitt gamla tröskverk till hemPC. Med den kan jag faktiskt komma åt att jobba med en del saker via weben som inte alls funkar med min nya snygga Mac. Jag har ju inte installerat word, excel och liknande på den. Det går visserligen makalöst långsamt att göra något på min hemPC, men det är i alla fall möjligt.

Under tiden jobbar It-avdelningen med att ordna en temporär dator. Så småningom får jag åka och hämta den ute på Lidingö också. Tur att jag bor där jag bor, annars kunde jag få vänta ännu längre. Redan när jag åker dit så ser jag framför mig alla saker som inte kommer att funka. Ofrånkomligen är det så vanligt med It-strul att jag blir glatt överraskad och superlättad om det funkar.

När jag ska testa lånedatorn hemma går det inte att komma åt mitt trådlösa nätverk. Jag läser igenom varenda hjälpavsnitt som kan tänka beröra uppkoppling till trådlösa nätverk och ingenting stämmer med min dator. Menyalternativ som ska finnas, bara saknas rätt av. Men en bärbar dator som inte går att koppla upp mot ett trådlöst nätverk? Det känns ju rätt otroligt idag? Vi har ju trådlöst i de flesta av våra konferenslokaler.

Som tårta på moset ringer min chef och vill diskutera intrycken från auditarna och en förfrågan om ett visst samarbete i kvalitetsfrågor. Det är ju alltid kul när ens kompetens uppskattas. Dessvärre innebär det att jag behöver jobba ihop med Negativa X som jag träffat på tjänsteresan. Med tanke på hur mycket energi som jag tappade på en timme i hans sällskap känns det mindre lockande att rycka in.

Plötsligt har tiden runnit iväg och jag får stressa till simkursen. Det känns lite motigt att gå dit. Jag har ju missat ett tillfälle när jag åkte iväg till mamsens hjärtoperation och inte har jag hunnit öva heller. Ute är det ren höststorm så inte lockar det direkt med bad. Ibland är det bara att ta sig i kragen om det ska bli något gjort.

Jag kommer dit ombytt precis på sekunden. Gruppen har krympt betänkligt. Till en början tycker jag faktiskt att det går lite bättre än sist. Sen när jag ska lägga ihop allting är jag inte helt övertygad. Däremot är det sant som ryktet säger, att det varken är lika bekvämt eller effektivt att andas vatten som det är att andas luft. Den coola stilen lyser också med sin frånvaro. Med simfötter, simglasögon och en simdyna under armen är jag helt övertygad om att jag platsar i en Larson-strip.

Vår hurtfriske lärare ger oss i hemläxa att "simma som Tarzan". En sorts slarvig och mindre optimal variant av crawl där man håller huvudet ovanför vattenytan hela tiden. De coola vältränade killarna i gruppen (som naturligtvis redan kan crawl och nu mest finslipar)  klagar över hur ineffektivt och dötungt det är. Själv tycker jag det är mycket lättare. Fast det törs jag inte säga högt. Jag menar man simmar ju bättre när man kan andas...

Jag bestämmer mig för att jag nog ska orka med en sväng till NSW också. Kanske hinner jag dit till 21. Då har jag en timme kvar att dansa innan socialkvällen är slut. Dessutom kan Underbara M som varit flitig på kurskommittémöte få skjuts hem.

Det är skönt att få släppa loss på golvet! Särskilt roligt är det när man precis ägnat en timme åt något man är helt kass på. Fullt ös medvetslös!

Det är roligt ända tills vi börjar greja med en teknikkrävande foxtrotövning vi gjort med mr Mr. Jag borde lära mig att känna igen när gränsen är nådd. Jag orkar liksom inte med fler motgångar den här dagen. Måste allt bli på millimetern rätt för att man ska anse att det går frammåt? Kan inte ett felsteg också vara ett fall frammåt i rätt riktning ibland?

Det är nu jag behöver höra hur fenomenal jag är som inte ger upp utan hittar andra lösningar när jobbdatorn kraschar.
Det är nu jag behöver höra hur fenomenal jag är som trotsat höststormen för att åka på simkurs.
Det är nu jag behöver höra hur fenomenal jag är som åker genom hela stan till  NSW för en timmes dans så Underbara M kan få skjuts hem.
Det är nu jag behöver höra hur fenomenal jag är är att dansa med.

Just det! Riktigt duktigt fenomenal! Det är precis vad jag är!

Omstart (Onsdag 2010-10-27)

Morgonen började med att jag konstaterade (eller snarare Underbara M konstaterade) att hårddisken på min bärbara jobbdator lagt av. Då slog det mig; det kanske är dax för omstart på mer än ett sätt.

 Nu lämnar jag mitt gamla tillhåll och flyttar dagboken från Dansmaffian. DM känns liksom dammigt och lite lätt överspelat.

På samma sätt som min kraschade hårddisk antagligen kommer att betyda en bättre och snabbare dator längre fram kanske min dagbok skulle må bättre av att ligga på ett ställe mer lämpat för den.

När jag tänker efter finns det nog fler omstarter jag skulle behöva göra.