Idag trodde jag krafterna var på väg tillbaka. I vart fall så måste jag få bilen hel så jag kan åka till jobbet. Det är inget jätteakut problem för jag kan alltid låna min underbara sambos bil. Men en liten pytteutflykt till bilverkstan i kvarteret intill är kanske lagom för att testa krafterna?
Jag åker till Mekonomen med Smulan för att de skulle få titta på sidospegeln som hänger som ett vissnat löv på förarsidan. Det visar sig att alltihop måste bytas, inte bara fästet. Det kan tydligen bara köpas som ett färdigt paket. Bara det att sidospegelns kåpa blir svart eller grå. Gul finns inte att beställa.
Enligt killen bakom disken är det hemskt jobbigt att få den gul. Den måste plockas i sär, lackas på en lackeringsverkstad, med en speciell färg som de alldeles säkert inte har hemma utan måste beställa från Seat. Sen måste de montera ihop grejen igen och sätta fast den på bilen... Ja det kan praktiskt taget bli hur dyrt som helst. Inte värt att lägga pengarna på. Det förstår ju alla. Vem bryr sig om ena sidospegeln är svart och den andra gul? Bilen är ju tio år. Skitgammalt. Ingen lägger pengar på sånt.
Nä, det är klart.
Jag känner hur energin rinner ur mig. Jag är ju inte miljonär direkt. Och med allt DET krånglet är det säkert jättedyrt...
Fast när jag promenerar hem känns det inte alls bra. Min fina gula bil. Den är visserligen bucklig och repig i lacken. Och tydligen skitgammal. Och vem vill satsa på något så gammalt. Fast det är ju min Smulan som faktiskt funkar bra. Faktum är att jag mår riktigt dåligt över det hela. Det känns lite symboliskt på något sätt. Ungefär som om jag själv är halvvägs till skroten och värdelös. Jag är nog inte riktigt frisk än.
Sedan slår det mig, medan tårarna torkar; jag vet faktiskt inte vad det skulle kosta. Vem vet, jag kanske inte tycker det är skitdyrt? Imorgon när verkstan öppnar är det jag som ringer och krånglar. Faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar