Mental träning (Lördag 26 oktober 2013)

Jag önskar att jag kunde vara en lika bra coach till mig själv som jag kan vara till andra när det någon gång behövs. Så imorse tog jag ett allvarligt samtal  med mig själv.

På grund av diverse krämpor har jag haft ett långt träningsavbrott. Och nu när jag piggnat till så är jag inte ett dugg sugen på att träna igen. Inte bara det att jag inte är sugen, Jag till och ogillar idén skarpt. Bara vill inte.  Och jag vet ju att det bara är en tidsfråga innan ryggen börjar klaga. Vad hände?

Jag hatar att jag var i så bra form. Eller snarare så har jag svårt att förlika mig med att formen är så dålig nu. Att jag måste börja om från början. En runda på 3 km i maklig takt känns så futtigt när jag brukade springa en mil i betydligt bättre tempo.

Jag lyckades ta mig iväg på crosstraining ett par gånger. Orkade minst av alla och hade ändå lätt blodsmak i munnen. Tyckte inte det var kul. Kände mig inte nöjd med prestationen, men lite nöjd över att jag överlevt. Inte sugen på att träna mer. Så går det när man inte startar på den nivå där man är.

Men innerst inne vet jag ju hur man ska göra. Bita ihop och starta om på den nivå där jag är nu. Glömma att jag har kunnat mer. Det är faktiskt då det blir roligast. Jag har gjort det förut. Jag VET att det går. Faktum är att jag nästan startar om varje år - bara det att det brukar vara på våren. Inte hösten.

Paolo Roberto är inte en person som jag har som inspirationskälla normalt, men en det var en artikel, i SATS-tidningen tror jag, där han var intervjuad. Han påstod att nästan alla kan lära sig löpning. Tricket är att starta med så kort sträcka och så låg intensitet att man tycker det är överkomligt. Man ska inte dra sig för nästa pass.

Egentligen tror jag att det gäller för all träning. Faktiskt nästan alla andra utmaningar också. De måste ner i så små bitar/etapper att det inte tar emot för mycket.

Sen gäller det att få det till en vana innan motivationen tryter. Vanan innebär att man inte måste fatta ett beslut om träning varje gång. Det är liksom fattat en gång för alla. Tills man faller ur vanan av någon anledning. Som jag nu då.

Nu måste jag fatta ett nytt beslut. Så jag snörade på mig löparskorna. Till sist. Och tog den där 3 km rundan i maklig takt i duggregnet. Det var faktiskt mysigt. Massor med gula löv och doften av svamp.

På måndag ska jag fatta ett nytt beslut om löpning. Och det tänker jag fortsätta med tills jag inte behöver tänka på det.