Äntligen fredag. Jag har säkert sagt det förr, men här kommer det igen: Det ÄR väldigt trevligt att börja fredagen med att träna. Bort med frustrationer! Och så känner man sig så supernöjd.
Så när datorskärmen på jobbet helt plötsligt bestämmer sig för att bli gul. Helgul. Så är det liksom också ok på något sätt. Det löser sig... Inga bekymmer i sikte.
Hemma blir det lite städpyssel, mysmiddag och sista detaljplaneringen av foxkursens andra del.
Planera helgkurs för mig är lite som att skriva en bok, tänker jag mig. Först skissar man på ett upplägg så man har det klart för sig. Man bestämmer sig tex för vad kursdeltagarna ska kunna när det hela är klart och vad de har för grundkunskaper vid start. Sedan börjar man fylla på med detaljer och det är då man upptäcker logiska kullerbyttor. Tex. att man har förutsatt en kunskap som man inte gått igenom tidigare. Helt plötsligt växer materialet. Sedan sliter man sitt hår över att man inte har fler kurstimmar på sig. Här kan man gärna ta paus ett par dagar och lugna sina nerver.
Nästa gång man sätter sig med planeringen är det bara att stryka, stryka, stryka... Föreställa sig vad som kan gå snett. Lägga till, stryka... Sedan har vi förhandlingen. Dels med sig själv -lära ut flera saker hyfsat eller lära ut färre saker men mer ingående och med exaktare resultat?) och dels med sin partner. För om man är två kursledare med starka viljor och åsikter om vad som är viktigast att lära sig så måste man förhandla med varandra också.
Till sist slutar det ofta med att man får dra ner ambitionsnivån något. Kanske kursdeltagarna inte kan bli Fred Astaire på en gång... (Jag tror han övade mer än sex timmar?)
En fredag (eller lördag?) för många år sedan dansade jag på Mälarsalen. Strax innan sista timmen trillar det in ett par i balkläder; kanske har de varit fest i någon av Mälarsalens andra lokaler. Mannen bjuder upp mig. Han är väldigt glad i hatten och fracken. (Jo han har faktiskt hög hatt.) Vi dansar runt i något som liknar hållen disco... Någonstans i den förvirrade konversationen nämner jag naivt att Mälarsalen har danskurser. Kanske det kunde vara något? Varpå mannen utbrister -"Men jag vill ju vara Fred Astaire nuuuuu!"
Jag förstår honom precis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar