Bästa prestationen för dagen: Tog en joggingrunda. Igen! Kan man hoppas att det blir en vana?
I övrigt känns det mest som en långsam resa ner i ett bottenlöst hål. Finns det verkligen inte en enda grej jag är bra på?
Det är så mycket som ska hinnas med. Hur lyckas alla? Dyka upp på jobbet i nyputsade skor, senaste jobbmodet, lackade naglar, kliniskt rent hemma, ny (och tvättad) bil, joggar en mil om dagen, fyller frysen med veckans hemlagade matlådor, påläst, omvärldsorienterad, arbetar gärna obetalt på sin fritid med jobbgrejer (för det är ju så kul), engagerad i någon ideell verksamhet som främjar samhället, aldrig brist på tvättade kläder, supersocial och bjuder hem folk minst en gång i veckan och en ständigt god livskamrat.
Jag får ångest. Och jag har inte ens några barn jag ska ta rätt på.
Det känns lite som när man har det där målstyrningssamtalet som är dömt att misslyckas. Ni vet det där som börjar med en lång lista på allt som måste göras, och sedan slutar med att varje grej får 1% av tiden för att allt ska pressas med. Sedan gärna ett par till vid sidan av under titeln: "om det blir tid över".
Borde man inte börja från andra hållet? Så här mycket tid finns. Något som man inte minst lägger 10% på är inte värt att genomföras. Och glöm inte att avsätta tid för utbildning och administrativa grejer. Vad ska vi prioritera nu?
Livspussel är också ett ord som jag börjar ogilla. Det antyder liksom att man har ett 1000 bitarspussel och någonstans passar alla bitarna in. Som att det självklart kommer att gå ihop.
Jag undrar mer om det inte är flera ofullständiga pussel som någon råkat slänga i samma låda. Största prestationen är kanske att sålla ut det som inte ska med. Och nöja sig med att lägga 10 bitar.
Fast just nu tappar jag modet bara jag tittar på högen med pusselbitar. Och jag som ändå brukar gilla pussel...
Vi kanske ska plocka fram julpusslet igen och slutföra det. Bara för att visa att det går liksom...
SvaraRadera