Den här dagen parkerade jag mig i soffan. Det är bara att inse att det är tid för vila. Och jag önskar att jag kunde hitta det där "gilla läget", men det går liksom inte. Tankarna kretsar krig jobbet mest hela tiden. Allt som ohjälpligen trillar efter nu. Helt onödig energikonsumtion. Det blir inte mer gjort för att tankarna mal runt ett varv extra.
Innan dagen är över är jag ikapp med bloggskrivandet i alla fall. Jag har en massa utkast liggande som jag inte riktigt känt mig färdig med. Nu bestämmer jag mig för att de får duga ändå. Och några dagar har saknats emellan åt. Jag vill ju att de ska komma ut i kronologisk ordning så hakar det upp sig någonstans så ligger resten och väntar också. Utan för stor insats så är jag ikapp från 10 februari. Någonstans undrar jag varför jag är så petig.
Jag tror det är så här. Det här är mitt minnesalbum. På ett år går det väldigt många vardagar, men i ett fotoalbum finns i regel bara högtiderna med. Möjligen några kalas. Fast när man tänker efter finns det väldigt många vardagar som är höjdpunkter också, och det vore ju synd att glömma dem. Numera försöker jag tänka likadant med fotoalbumet. Jag har en guldfisks minne så det krävs att minnena får bearbetas om de ska vara kvar. Annars kommer jag väl bara att komma ihåg alla de där gnetiga arbetsdagarna som min hjärna malt runt, och det som flöt på smidigt och bra är snart glömt. Ganska typiskt.
Telefonen ringer emellanåt, men inget från jobbet. Puh. I övrigt låter jag alla telefonsamtal passera utom ett från dolt nummer. Förr svarade jag aldrig på dem; hög sannolikhet för telefonförsäljare. Men sedan Mamsens hälsa blev sämre måste jag. Det kan vara från sjukhuset. Fast nu är det fastighetsskötaren som vill göra upp om tid för att lämna nyckel till den extra garageplatsen. Trevligt!
Underbara M är världens Bästa Sambo och gör raggmunkar och fläsk på beställning åt sin sjukling när han kommer hem. DET är vardagslyx.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar