Det här är nog den mest improduktiva dagen jag haft. Någonsin.
Idag får vi utrymma på grund av en oxygenrelaterad olycka. För tredje gången på en väldigt kort period. Ingen skadades den här gången, till skillnad från incidenten i somras. Till en början så tänker jag inte så mycket på det. Jag fortsätter som vanligt framför datorn. Men. Efter ett tag så märker jag att jag knappt läser vad som står där och jag har rättat samma mening fyra gånger. Det är som om hjärnan är tom, eller inte riktigt inkopplad. Ungefär som när timglaset kommer upp på datorn. Det jobbas febrilt med något, men man vet inte riktigt med vad. I slutet av dagen sitter jag fortfarande kvar med samma protokoll. Hopplöst.
Risken att jag skulle skadas i en sådan här olycka är väldigt liten. Det är inte särskilt sannolikt att en explosion skulle inträffa just när jag råkar befinna mig intill. Den risken är betydligt större för mina arbetskamrater som jobbar hands-on i produktionen. Så det är inte direkt min egen hälsa som bekymrar mig, utan deras. Och vad jag tycker om att jobba på ett företag som inte kan komma till rätta med problemet. Det är bara det att det är ju vi som är företaget. Vem ska man vara arg på? Och var sitter problemet? Har vi inte tillräcklig fantasi för att se riskerna och förebygga dem? Det är frustrerande när man inte kan påverka själv; när man måste sitta där på flygplanet och lita på piloten. Och jag gör ju inte det…
Egentligen borde humöret vara på topp för jag har nått ett stort delmål idag, på det privata planet. (Kanske kommer jag att blogga om det också längre fram.) Jag blir belönad med en jättefin bukett av Underbara M när jag kommer hem efter träningen. Och visst lyfter det humöret! Fast ändå, den där riktiga glädjen vill inte infinna sig.
Till helgen hoppas jag att hjärnan är rensad, och att jag kan vara här och nu.
Risken att jag skulle skadas i en sådan här olycka är väldigt liten. Det är inte särskilt sannolikt att en explosion skulle inträffa just när jag råkar befinna mig intill. Den risken är betydligt större för mina arbetskamrater som jobbar hands-on i produktionen. Så det är inte direkt min egen hälsa som bekymrar mig, utan deras. Och vad jag tycker om att jobba på ett företag som inte kan komma till rätta med problemet. Det är bara det att det är ju vi som är företaget. Vem ska man vara arg på? Och var sitter problemet? Har vi inte tillräcklig fantasi för att se riskerna och förebygga dem? Det är frustrerande när man inte kan påverka själv; när man måste sitta där på flygplanet och lita på piloten. Och jag gör ju inte det…
Egentligen borde humöret vara på topp för jag har nått ett stort delmål idag, på det privata planet. (Kanske kommer jag att blogga om det också längre fram.) Jag blir belönad med en jättefin bukett av Underbara M när jag kommer hem efter träningen. Och visst lyfter det humöret! Fast ändå, den där riktiga glädjen vill inte infinna sig.
Till helgen hoppas jag att hjärnan är rensad, och att jag kan vara här och nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar