Självklart. Engelsmän mitt i prick. Klart det måste finnas ett ämbete med titeln Chief Mouser to the Cabinet Office... Skönt att posten är tillsatt nu då.
På förmiddagen hägrar ett joggingpass. Humöret når dock nollnivån när jag inser att mottagaren till min lilla coach (läs: ipod) är spårlöst försvunnen. Till sist är jag så irriterad att jag bestämmer mig för att skaffa en ny på stående fot.
En ny mottagare och ett nytt chip alltså. Inte ny ipod. Tänkte den här skulle få bli året gammal i alla fall innan den råkar ut för ett missöde. (Min första coach förfrös i en snödriva. Tror jag, för den återfanns aldrig. Min andra coach tålde inte 40 graders tvätt. Voila -Nu inne på min tredje fitnessinstruktör i elektronisk form!)
Jag travar således iväg iklädd mina löparkläder till centrumet och in på närmsta sportbutik. Jag kan nästan känna hur personalens blickar följer mig i ryggen när jag travar ut med betald förpackning (utan påse), vildsint sliter upp den så fort jag kommit utan för dörren, monterar chipet och mottagaren och omedelbart studsar iväg på en löprunda.
En positiv grej med löprundor är att irritation har en tendens till att blekna och försvinna under tiden. Antagligen är väl kroppen fullt upptagen med att försöka överleva mitt galna tilltag så det finns inte tid och kraft till att irritera sig också. Eller så är det de där endorfinerna. Vad vet jag, men jag känner mig nöjd efteråt.
Under tiden har Underbara M kommit tillbaka från sin cykelrunda till stan. Det är alltså två trötta individer som stapplar in genom dörren. I brist på inspiration och motivation slutar middagsbestyren med ett besök på O'Leary's. Tur att man bor i civiliserade trakter.
Helgen har tydligen varit synnerligen ansträngande för redan vid tiosnåret ger jag upp och lägger mig. Trots att jag inte vill att ledigheten ska ta slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar