Blåeld. Jag tittar på den och plötsligt är jag där. Öland.
Första gångerna jag åkte till Öland gillade jag folklivet, och dansveckan i synnerhet. Som vuxenkollo. Tid att umgås med folk jag inte hinner med annars. Mingel.
Allt eftersom åren går gillar jag Öland mer. Men liksom det andra Öland. Löprundan längs kusten. Nattbad. Det där karga och ensliga landskapet. Och fyrarna. Och havet.
Det är samma känsla som jag får när jag tittar ut över milsvidder med snö. Eller oändliga svarta, feta upplöjda skåneåkrar. Alvaret. Det är något som drar i den där känslan av oändlighet. Att inte se var det slutar. Att kunna gå vilse och försvinna. Det är tryggt på något skruvat sätt. Kanske är det norränningen i mig?
Ett par år på raken har jag tagit med en deckare av Johan Theorin till Öland. Han har en svit på tre böcker som utspelar sig där. En för varje årstid. Sommaren är den som är kvar. Bara det att.. ja.. den är liksom inte klar och sommaren är här. Snart är det dags igen och jag har ingen bok att ta med mig.
Ja... nu har jag sett att det finns en novellsamling: "På stort alvar". Ska nog ta och släpa med den. Annars är ju ingenting sig likt... Och det är ju liksom en del med Ölandsvistelsen. Det är lite som jul eller vilken högtid som helst. Vissa saker måste gå på rutin och upprepa sig.
Kroppkakor till exempel.
Möjligen även Pomperipossa.
 |
| Alvaret Foto: Chatrin Svensson |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar