Vaknar av att klockan ringer och konstaterar att jag sovit minst 12 timmar i sträck. Nu är jag snart beredd att testa vad som helst bara ryggen blir bra. Sitta vid skrivbord är rena döden.
Bokar av mina möten och surfar runt efter en kiropraktor eller naprapat Inte helt lätt att få reda på skillnaden. Till slut hittar jag en kiropraktor som kan tänka sig att lägga till en extra behandling idag.
Klockan tio ligger jag således på en brits och blir knäckt. Synnerligen obehagligt. Fast den sida där värken sitter vill inte rubba på sig. Å andra sidan är kiropraktorn inte helt övertygad om att det är där problemet sitter. På andra sidan har tydligen alla delar cementerat fast sig och det skulle kunna påverka min onda sida. Eller så är det den fallskada som jag ådrog mig för två år sedan som tittat fram igen.
Inte sitta still är rådet.
Underbara M har beställt en platt-TV. Så kan det gå när man somnar ifrån honom. Snart är vi lika moderna som Mamsen.
Visar inlägg med etikett sjukvård. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sjukvård. Visa alla inlägg
lördag 1 oktober 2011
måndag 22 augusti 2011
Akuten (2011-08-15)
Jag
Panik
Oro
Rally
Han
Uppskrapad
Virrig
Chockad
Blodig
Lever!
Vi
Danderyds sjukus
Hjärnskakning
Sys
Röntgas
Väntan
Hur man kan må så dåligt och vara så lycklig på samma gång. Älskade, Älskade Underbara M!
Men, helt ärligt, jag spenderar hellre en kväll tillsammans med dig i tvättstugan som planerat, än på akuten.
torsdag 25 november 2010
Det blir inte alltid som man tänkt sig (Onsdag 2010-11-24)
I-poden är levererad! Med gravyr och allt. Tjoho! Jag börjar riktigt längta till jag jobbat klart. Det ska bli kul att se hur den fungerar med skochippet också, när jag nu ska få tid till att testa det...
Eftermiddagen bjuder på andra överraskningar. Gissa om mamsen lämnade sjukhuset mot läkarens inrådan? Japp. Gissa om hon inte meddelade trygghetslarmet? Japp. Gissa om hon vägrade kranskärls-röntgen? Japp.
-"Kranskärlen har de ju kollat förut. Svammel."
-"Före eller efter hjärtinfarkten och ditt obefintliga blodtryck?"
-"Det var väl något år sen..."
Gissa om jag är den första hon ringer till när hon kommer hem för att hon känner sig orolig. Japp. Hjärtinfarkten vill hon inte riktigt låtsas om. Hon var nog bara "lite trött". Hon minns inte så noga. Hon undrar vem som har bott i hennes lägenhet medan hon var borta? Det ser så tillstökat ut i hallen?
Det är kanske skitsamma med trygghetslarmet ändå? Jag är inte så säker att hon skulle trycka in knappen och ringa på dem även om det behövdes.
En timme senare ringer trygghetslarmet och undrar om alla nycklar är fixade så de kan börja installera. Hemtjänsten har hört av sig och är lite oroliga. De vill ha larmet på plats nu. Jag ber dem ringa henne direkt istället. Hon kan ta kontakt med fastighetsskötaren själv. Han har ju beställt nycklar åt henne, bara det att de inte har hunnit bli klara än. Jag orkar liksom inte längre.
Ytterligare en timme senare ringer mamsen, nu jätteirriterad på hemtjänsten. Hon har frågat om hon kan få gångträning, dvs ta en kortare promenad, men fått blankt nej av kvinnan som kom på besök. Istället säger de att hon ska få sängen bäddad, soporna uttagna och disken fixad. Det är mamsen inte alls intresserad av. Nu vill hon inte ha tjänsten. Ingen hjälp alls. Inte städning och tvätt varannan vecka heller. Trots att hon inte klarar av trappan upp till lägenheten. Suck. Jag kostar på mig ett samtal till hemtjänsten och hoppas att det löser det hela. Vi får väl se.
Tänk om man skulle ta och leva sitt eget liv en liten stund? Det går inte att hindra andra från att fatta dåliga beslut ibland, men man kan göra så gott det går för att själv slippa drabbas av dem. Oro är bara praktiskt när man faktiskt kan påverka situationen. Annars är det en fullkomligt onödig, energislukande process. Var sitter avstängningsknappen? Jag börjar snart känna mig färdig för ett hälsohem.
På kvällen är det crawlkurs igen. Kanske inte vad jag längtar mest efter när jag beger mig ut i snöröken. Näst sista tillfället. Snart är jag fullärd!? Jag tror att hela tricket sitter i andningen. Kan man få den att fungera så löser sig nog resten smidigare sedan. Andning är en rätt central historia så när jag har svårt att få luft oroar jag mig inte så värst för andra saker. Följdaktligen precis rätt grej för mig nu. Hjärnan blir tom och det är på sätt och vis vilsamt. Till slut börjar jag få till andningen på ena sidan. Den andra vet jag inte vad jag gör för fel med än, men det finns ingen luft där. Varannan vatten får en helt ny betydelse.
Efter kursen börjar jag mecka med i-tunes. All musik ligger på min gamla PC. Jag har inte klurat ut hur, eller om, det går att flytta den till min nya Mac. För en quick fix laddar jag in ett par skivor så jag kan testa min i-pod. Den är tänkt att bli min nya följeslagare nu, med inbygd stegmätare och allt. En liten coach i fickan!
Som godnattsaga ser jag och Underbara M sista avsnittet av Grotesco på play-tv innan vi lägger oss. Det är kanske att töja lite på min TV-fria vecka.
Eftermiddagen bjuder på andra överraskningar. Gissa om mamsen lämnade sjukhuset mot läkarens inrådan? Japp. Gissa om hon inte meddelade trygghetslarmet? Japp. Gissa om hon vägrade kranskärls-röntgen? Japp.
-"Kranskärlen har de ju kollat förut. Svammel."
-"Före eller efter hjärtinfarkten och ditt obefintliga blodtryck?"
-"Det var väl något år sen..."
Gissa om jag är den första hon ringer till när hon kommer hem för att hon känner sig orolig. Japp. Hjärtinfarkten vill hon inte riktigt låtsas om. Hon var nog bara "lite trött". Hon minns inte så noga. Hon undrar vem som har bott i hennes lägenhet medan hon var borta? Det ser så tillstökat ut i hallen?
Det är kanske skitsamma med trygghetslarmet ändå? Jag är inte så säker att hon skulle trycka in knappen och ringa på dem även om det behövdes.
En timme senare ringer trygghetslarmet och undrar om alla nycklar är fixade så de kan börja installera. Hemtjänsten har hört av sig och är lite oroliga. De vill ha larmet på plats nu. Jag ber dem ringa henne direkt istället. Hon kan ta kontakt med fastighetsskötaren själv. Han har ju beställt nycklar åt henne, bara det att de inte har hunnit bli klara än. Jag orkar liksom inte längre.
Ytterligare en timme senare ringer mamsen, nu jätteirriterad på hemtjänsten. Hon har frågat om hon kan få gångträning, dvs ta en kortare promenad, men fått blankt nej av kvinnan som kom på besök. Istället säger de att hon ska få sängen bäddad, soporna uttagna och disken fixad. Det är mamsen inte alls intresserad av. Nu vill hon inte ha tjänsten. Ingen hjälp alls. Inte städning och tvätt varannan vecka heller. Trots att hon inte klarar av trappan upp till lägenheten. Suck. Jag kostar på mig ett samtal till hemtjänsten och hoppas att det löser det hela. Vi får väl se.
Tänk om man skulle ta och leva sitt eget liv en liten stund? Det går inte att hindra andra från att fatta dåliga beslut ibland, men man kan göra så gott det går för att själv slippa drabbas av dem. Oro är bara praktiskt när man faktiskt kan påverka situationen. Annars är det en fullkomligt onödig, energislukande process. Var sitter avstängningsknappen? Jag börjar snart känna mig färdig för ett hälsohem.
På kvällen är det crawlkurs igen. Kanske inte vad jag längtar mest efter när jag beger mig ut i snöröken. Näst sista tillfället. Snart är jag fullärd!? Jag tror att hela tricket sitter i andningen. Kan man få den att fungera så löser sig nog resten smidigare sedan. Andning är en rätt central historia så när jag har svårt att få luft oroar jag mig inte så värst för andra saker. Följdaktligen precis rätt grej för mig nu. Hjärnan blir tom och det är på sätt och vis vilsamt. Till slut börjar jag få till andningen på ena sidan. Den andra vet jag inte vad jag gör för fel med än, men det finns ingen luft där. Varannan vatten får en helt ny betydelse.
Efter kursen börjar jag mecka med i-tunes. All musik ligger på min gamla PC. Jag har inte klurat ut hur, eller om, det går att flytta den till min nya Mac. För en quick fix laddar jag in ett par skivor så jag kan testa min i-pod. Den är tänkt att bli min nya följeslagare nu, med inbygd stegmätare och allt. En liten coach i fickan!
Som godnattsaga ser jag och Underbara M sista avsnittet av Grotesco på play-tv innan vi lägger oss. Det är kanske att töja lite på min TV-fria vecka.
tisdag 23 november 2010
Det tillstånd av inre glädje...(Måndag 2010-11-22)
Mamsen hinner förekomma mig och ringer på eget bevåg på lånad telefon. Nu är det nytt ljud i skällan. Ny läkare på ronden och mamsens hemgång är inställd.
När vi har pratat klart ringer jag avdelningen. Den här gången får jag prata med en läkare som kan historien både framåt och bakåt och som haft hand om henne när hon kom tillbaka från operationen. På basis av hur läget var då, och hur det ser ut nu har man dragit nya slutsatser. Mamsen får vackert stanna kvar för kranskärlsröntgen om några dagar. Det känns ju bra... och oroande på samma gång. Det är läskigt att bedömningen verkar vara så personberoende. I fredags var det inga problem att skicka hem henne trots att de konstaterat att "hjärtat sviktar lite", vad nu det kan innebära. Nu är det tvärstopp. På något sätt känns det ändå lugnare att hon får vara kvar lite till.
Jobbkoncentrationen är inte på topp. Jag börjar inse att jag kanske får leva med det ett tag; saker som får tas om för att jag inte har huvudet med mig.
Dagens goda gärning består av 4 pappkassar med böcker samt två kassar med andra prylar (varav två elektriska adventsljusstakar) som lämnas av på Myrorna. Nu tror ni kanske jag syftar på det faktum att prylarna i slutändan kan ge pengar till välgörande ändamål, men i själva verket är det det lättade samvete som kommer av att mina prylar har möjlighet att få ett nytt hem. Det tar emot att slänga prylar jag en gång kärleksfullt köpt. Så tänker en riktigt prylgalen hamster. Jag pendlar mellan att var en sådan, och längtan till den andra ytterligheten som eldar upp bohaget och lever lycklig helt utan ägodelar.
Mitt våga-vara-utan-TV leder till att middagen intas framför datorn istället. Fyrkantigt som fyrkantigt...
Två matlådor räcker min improviserade köttfärssås och pasta till. Perfekt! De kulinariska utsvävningarna i köket slutar inte där utan omfattar också ett experiment till efterrätt som innehåller creme fraiche, farinsocker och hallon som gratineras i ugn. Hyfsat bra faktiskt! Det sistnämnda lyckas få Underbara M på fötter också. Tydligen bra mot huvudvärk.
Lyckas hålla mig undan från både TV och soffa. Det tar inte emot nämnvärt mycket.
När vi har pratat klart ringer jag avdelningen. Den här gången får jag prata med en läkare som kan historien både framåt och bakåt och som haft hand om henne när hon kom tillbaka från operationen. På basis av hur läget var då, och hur det ser ut nu har man dragit nya slutsatser. Mamsen får vackert stanna kvar för kranskärlsröntgen om några dagar. Det känns ju bra... och oroande på samma gång. Det är läskigt att bedömningen verkar vara så personberoende. I fredags var det inga problem att skicka hem henne trots att de konstaterat att "hjärtat sviktar lite", vad nu det kan innebära. Nu är det tvärstopp. På något sätt känns det ändå lugnare att hon får vara kvar lite till.
Jobbkoncentrationen är inte på topp. Jag börjar inse att jag kanske får leva med det ett tag; saker som får tas om för att jag inte har huvudet med mig.
Dagens goda gärning består av 4 pappkassar med böcker samt två kassar med andra prylar (varav två elektriska adventsljusstakar) som lämnas av på Myrorna. Nu tror ni kanske jag syftar på det faktum att prylarna i slutändan kan ge pengar till välgörande ändamål, men i själva verket är det det lättade samvete som kommer av att mina prylar har möjlighet att få ett nytt hem. Det tar emot att slänga prylar jag en gång kärleksfullt köpt. Så tänker en riktigt prylgalen hamster. Jag pendlar mellan att var en sådan, och längtan till den andra ytterligheten som eldar upp bohaget och lever lycklig helt utan ägodelar.
Mitt våga-vara-utan-TV leder till att middagen intas framför datorn istället. Fyrkantigt som fyrkantigt...
Två matlådor räcker min improviserade köttfärssås och pasta till. Perfekt! De kulinariska utsvävningarna i köket slutar inte där utan omfattar också ett experiment till efterrätt som innehåller creme fraiche, farinsocker och hallon som gratineras i ugn. Hyfsat bra faktiskt! Det sistnämnda lyckas få Underbara M på fötter också. Tydligen bra mot huvudvärk.
Lyckas hålla mig undan från både TV och soffa. Det tar inte emot nämnvärt mycket.
"Julaftonen förflöt för Karl-Bertils del
i det tillstånd av inre glädje
som goda gärningar
skänker gärningsmannen"
Tage Danielsson
Ps. Funderar på att bli den ultimata tesnobben och köpa hem via nätet. Här startade mitt teberoende -Tehuset Java i Lund: http://www.tehusetjava.se/
lördag 20 november 2010
Meningen med livet? (Fredag 2010-11-19)
Vi har paus i ett jobbmöte. Då passar jag på att ringa mamsen för att kolla läget. Jag kommer aldrig längre än sköterske-expeditionen där jag av en slump får reda på att vårdplanering är inbokad eftersom mamsen ska hem på måndag. Har de ringt mig? Nä. Är den inplanerad om 5 minuter? Japp.
Sköterskan som har hand om vårdplaneringen ger ett ointelligent tuggummituggande intryck i telefonen. "Jag tänkte jag slår en signal när handläggaren är här..." Han verkar närmast förvånad när jag förklarar att jag jobbar och att möten måste man informera om i förväg.
Det är bara att lämna jobbmötet mitt i. Mamsen ska inte komma hem till en lägenhet utan hjälp den här gången. Så är det bara.
Efteråt är jag hyfsat nöjd med mig själv. Nu ska hon få medicin i dosetter, tillsyn en gång om dagen, tvättat och städat varannan vecka och hon har möjlighet att beställa hem färdiglagad mat om hon vill. Är det något hon inte behöver sedan när hon blir friskare går det att plocka bort. Jag gissar att det säkert kommer att krävas mer än det här mötet för att få allt att flyta så jag begär kontaktuppgifter till ansvariga för säkerhetsskull. Mitt förtroende för vården är förbrukat och det är många kockar inblandade...
Som avslutning passar på att ta upp frågan om sjukgymnastiken som utlovats. Den tuggummituggande sköterskan blir helt ställd. Det har han inga uppgifter om; det är nog något som sjukgymnasterna fixar själva. Kanske... Han låter som om de befinner sig på någon isolerad plats i djungeln där man inte kan nå dem. Möjligen får man veta deras vilja genom att meditera i 3 år och nå ett högre medvetande? När jag frågar vem som är ansvarig för att plocka fram uppgifter till mig så lovar han på heder och samvete att återkomma. Nu tror jag inte han har något av detta, men eftersom det sitter fler med på mötet tänker jag att han kanske känner sig pressad att göra så. Naturligtvis ringer han inte tillbaka. Mamsen får däremot ett besök av sjukgymnasten som lovar att hon ska bli kallad till lokal sjukgymnastik där hon bor. Trots att man INTE kan kräva det. Det påpekar hon tydligen väldigt noga. Nu måste jag ringa dem igen för att få kontaktuppgifter. Jag vet kanske inte var de bor, men väl var de jobbar...
Mammas fastighetsskötare visar sig vara guld värd, igen, och ska fixa allt som krävs för att trygghetslarmet ska kunna installeras redan samma dag hon kommer hem.
Antagligen avverkade jag några arbetsuppgifter, men jag kan för mitt liv inte komma ihåg vilka. Huvudvärken kommer som ett brev på posten av all anspänning. En kollega till mig framkastar teorin att man förr skaffade barn för att trygga försörjningen på sin ålderdom, men idag skaffar man dem för att de ska ta faijten med vårdapparaten. Kanske det.
Efter jobbet åker jag till Kista galleria för att se om någon butik där har ipod nano i alla färger så jag kan bestämma mig. Bingo. Den gröna är snyggare än jag trodde. Grön eller orange? Hmm. Till slut består inköpen av fyra pärmar med Virrvarr-mönster på ryggarna från Akademibokhandeln, en påse te och några praliner från Kahl's kaffe. Ipod? Nä, jag tror jag köper den på nätet...
Dialog på Kahl's kaffe:
-Har ni "Sir Williams"?
-Ja. Fast hos oss heter den "Diplomat".
-?
-Ja. Den fick inte heta "Sir Williams".
-Aha. Jag tar "Mittens rike" istället...
Fortfarande te-snobb...
Egentligen hade jag tänkt avsluta fredagen med dans. Nu känner jag att jag nog inte skulle kunna frammana den ork som krävs för att jag ska uppskatta det. Istället fixar Världens Bästa Sambo lyxmiddag på fläskfilé, ugnsbakade potatisskivor och trattkantarell sås. Lite vin slinker visst ner också...
Kvällen går åt till att surfa, läsa bok, äta praliner och dåsa i soffan medan underbara M pysslar med sin senaste leksak, en extern hårddisk. Ingen TV (Stolt!), men det känns väldans ovant.
Sköterskan som har hand om vårdplaneringen ger ett ointelligent tuggummituggande intryck i telefonen. "Jag tänkte jag slår en signal när handläggaren är här..." Han verkar närmast förvånad när jag förklarar att jag jobbar och att möten måste man informera om i förväg.
Det är bara att lämna jobbmötet mitt i. Mamsen ska inte komma hem till en lägenhet utan hjälp den här gången. Så är det bara.
Efteråt är jag hyfsat nöjd med mig själv. Nu ska hon få medicin i dosetter, tillsyn en gång om dagen, tvättat och städat varannan vecka och hon har möjlighet att beställa hem färdiglagad mat om hon vill. Är det något hon inte behöver sedan när hon blir friskare går det att plocka bort. Jag gissar att det säkert kommer att krävas mer än det här mötet för att få allt att flyta så jag begär kontaktuppgifter till ansvariga för säkerhetsskull. Mitt förtroende för vården är förbrukat och det är många kockar inblandade...
Som avslutning passar på att ta upp frågan om sjukgymnastiken som utlovats. Den tuggummituggande sköterskan blir helt ställd. Det har han inga uppgifter om; det är nog något som sjukgymnasterna fixar själva. Kanske... Han låter som om de befinner sig på någon isolerad plats i djungeln där man inte kan nå dem. Möjligen får man veta deras vilja genom att meditera i 3 år och nå ett högre medvetande? När jag frågar vem som är ansvarig för att plocka fram uppgifter till mig så lovar han på heder och samvete att återkomma. Nu tror jag inte han har något av detta, men eftersom det sitter fler med på mötet tänker jag att han kanske känner sig pressad att göra så. Naturligtvis ringer han inte tillbaka. Mamsen får däremot ett besök av sjukgymnasten som lovar att hon ska bli kallad till lokal sjukgymnastik där hon bor. Trots att man INTE kan kräva det. Det påpekar hon tydligen väldigt noga. Nu måste jag ringa dem igen för att få kontaktuppgifter. Jag vet kanske inte var de bor, men väl var de jobbar...
Mammas fastighetsskötare visar sig vara guld värd, igen, och ska fixa allt som krävs för att trygghetslarmet ska kunna installeras redan samma dag hon kommer hem.
Antagligen avverkade jag några arbetsuppgifter, men jag kan för mitt liv inte komma ihåg vilka. Huvudvärken kommer som ett brev på posten av all anspänning. En kollega till mig framkastar teorin att man förr skaffade barn för att trygga försörjningen på sin ålderdom, men idag skaffar man dem för att de ska ta faijten med vårdapparaten. Kanske det.
Efter jobbet åker jag till Kista galleria för att se om någon butik där har ipod nano i alla färger så jag kan bestämma mig. Bingo. Den gröna är snyggare än jag trodde. Grön eller orange? Hmm. Till slut består inköpen av fyra pärmar med Virrvarr-mönster på ryggarna från Akademibokhandeln, en påse te och några praliner från Kahl's kaffe. Ipod? Nä, jag tror jag köper den på nätet...
Dialog på Kahl's kaffe:
-Har ni "Sir Williams"?
-Ja. Fast hos oss heter den "Diplomat".
-?
-Ja. Den fick inte heta "Sir Williams".
-Aha. Jag tar "Mittens rike" istället...
Fortfarande te-snobb...
Egentligen hade jag tänkt avsluta fredagen med dans. Nu känner jag att jag nog inte skulle kunna frammana den ork som krävs för att jag ska uppskatta det. Istället fixar Världens Bästa Sambo lyxmiddag på fläskfilé, ugnsbakade potatisskivor och trattkantarell sås. Lite vin slinker visst ner också...
Kvällen går åt till att surfa, läsa bok, äta praliner och dåsa i soffan medan underbara M pysslar med sin senaste leksak, en extern hårddisk. Ingen TV (Stolt!), men det känns väldans ovant.
onsdag 17 november 2010
Vissa dagar kan man vara utan (Tisdag 2010-11-16)
Lite mer jobbat idag, än igår, trots att effektiviteten inte är på topp. Tankarna vill inte riktigt fastna där jag vill ha dem.
Framåt eftermiddagen försöker jag kolla läget med mamsen. Ingen svarar i lägenheten, men på sjukhuset kan de först inte hitta igen henne. Helt fantastiskt att man kan tappa bort någon i den här datoriserade världen. Till slut kommer jag till rätt avdelning, men till fel person. Tjejen i luren tar bara emot samtal men kan inte svara på frågor. Hon tar mitt nummer och lovar dyrt och heligt att ansvarig sköterska samt min mamma ska ringa upp mig lite senare. En timme senare är telefonen fortfarande tyst. Det är den flera timmar senare också. Man kan bli knäpp för mindre. Umeå sjukhus var ett under av ordning i jämförelse. Jag kan inte veta hur det är att vara patient, men som anhörig hade jag väldigt mycket bättre bemötande där än på Sunderby sjukhus.
Andra rundringningen går det lite fortare att komma rätt. Hjärtinfarkt. Anledningen till den är dock mer oklar. Inte heller vet man om den kom före fallet eller efter fallet. De har massor med teorier. En del av dem går faktiskt att kolla, men ingen har ringt distriksköterskan som ändå tar mamsens värden regelbundet sedan hon kom hem. Hennes existens verkar de helt ovetande om. Varje dag blir vi varnade för hur mycket data som samlas in om oss, men om inte ens akademikerna på sjukhuset kan sätta ihop dem vet jag inte om vi behöver oroa oss, eller så är det precis det vi borde göra... Nu får hon i alla fall stanna på sjukhuset ett tag. 5 dagar är tydligen standard efter en hjärtinfarkt.
Lite senare får jag tag i mamsen. Hon låter skör och ynklig. Varför har man inte en oändling mängd semesterdagar sparade för sådant här? Sällan har jag varit så sugen på att åka upp.
Jag har aldrig lagat Flygande Jacob. Inte Underbara M heller. Idag är det premiär och vi blir väldigt nöjda med resultatet. Fast vi bytte kyckling mot kassler. Grymtande Nasse kanske?
Kvällen bjuder på dansträning och det är nog precis vad jag behöver. Tror jag. Oj, så fel jag har. Ingen glädje alls. Kroppen känns tung och otymplig. Hjärnan, däremot, känns helt urblåst. Jag trampar runt i ett frenetiskt försök att i alla fall inte förstöra träningen för min partner. Jag lyckas sådär. Ju tröttare jag blir, desto mer hopplöst känns det. INGENTING kommer någonsin att bli bra.
Väl hemkommen, och ett glas juice senare, så tycker jag nog att det borde kunna bli bättre än så här. Jo. Det är klart det kan!
Framåt eftermiddagen försöker jag kolla läget med mamsen. Ingen svarar i lägenheten, men på sjukhuset kan de först inte hitta igen henne. Helt fantastiskt att man kan tappa bort någon i den här datoriserade världen. Till slut kommer jag till rätt avdelning, men till fel person. Tjejen i luren tar bara emot samtal men kan inte svara på frågor. Hon tar mitt nummer och lovar dyrt och heligt att ansvarig sköterska samt min mamma ska ringa upp mig lite senare. En timme senare är telefonen fortfarande tyst. Det är den flera timmar senare också. Man kan bli knäpp för mindre. Umeå sjukhus var ett under av ordning i jämförelse. Jag kan inte veta hur det är att vara patient, men som anhörig hade jag väldigt mycket bättre bemötande där än på Sunderby sjukhus.
Andra rundringningen går det lite fortare att komma rätt. Hjärtinfarkt. Anledningen till den är dock mer oklar. Inte heller vet man om den kom före fallet eller efter fallet. De har massor med teorier. En del av dem går faktiskt att kolla, men ingen har ringt distriksköterskan som ändå tar mamsens värden regelbundet sedan hon kom hem. Hennes existens verkar de helt ovetande om. Varje dag blir vi varnade för hur mycket data som samlas in om oss, men om inte ens akademikerna på sjukhuset kan sätta ihop dem vet jag inte om vi behöver oroa oss, eller så är det precis det vi borde göra... Nu får hon i alla fall stanna på sjukhuset ett tag. 5 dagar är tydligen standard efter en hjärtinfarkt.
Lite senare får jag tag i mamsen. Hon låter skör och ynklig. Varför har man inte en oändling mängd semesterdagar sparade för sådant här? Sällan har jag varit så sugen på att åka upp.
Jag har aldrig lagat Flygande Jacob. Inte Underbara M heller. Idag är det premiär och vi blir väldigt nöjda med resultatet. Fast vi bytte kyckling mot kassler. Grymtande Nasse kanske?
Kvällen bjuder på dansträning och det är nog precis vad jag behöver. Tror jag. Oj, så fel jag har. Ingen glädje alls. Kroppen känns tung och otymplig. Hjärnan, däremot, känns helt urblåst. Jag trampar runt i ett frenetiskt försök att i alla fall inte förstöra träningen för min partner. Jag lyckas sådär. Ju tröttare jag blir, desto mer hopplöst känns det. INGENTING kommer någonsin att bli bra.
Väl hemkommen, och ett glas juice senare, så tycker jag nog att det borde kunna bli bättre än så här. Jo. Det är klart det kan!
tisdag 16 november 2010
Sjukvårdens labyrinter (Måndag 2010-11-15)
Mamsen ringer. Hon låter nu precis som vanligt. Hon låter faktiskt friskare än vanligt. Mer energi och kraft. Det är bara den lilla detaljen att klockan är 02:30 på natten och hon har inte en aning om det. Själv är jag någonstans mellan medvetslös och en hjärtattack. När jag påpekar att det är mitt i natten slänger hon bara på luren. Jag funderar på om jag ska ringa upp igen eller vänta till morgonen. Det får vänta.
På morgonen bestämmer jag mig för att stanna hemma och försöka ta reda på hur det egentligen är fatt och var man kan få hjälp ifrån. Så när frukosten är uppäten börjar jag med första punkten. Mamsens telefon tutar upptaget. Det är både oroande och irriterande. Oroande för att det kan ha hänt något och irriterande för att hon kanske inte la på luren ordentligt sist. Jag bestämmer mig för att kolla tiden och om det fortfarande tutar upptaget om 25 minuter så ringer jag räddningstjänsten.
Jag behöver inte vänta så länge för ett par försök senare svarar fastighetskötaren. Han har just tagit sig in i lägenheten. Det är en ren slump att de gjort upp om att han skulle fixa grejer i lägenheten just idag. Mamsen hittade han på golvet avtuppad. Nu sitter hon upp och är kontaktbar, men trött. Jag får övertala henne om att hon måste till sjukhus. Det är inte så mycket att övertala som att informera. Jag tänker inte ge henne ett val.
Precis när vi är överens ringer det på dörren och där står distriktsköterskan. Jag vet inte vem som är mest lycklig, jag eller fastighetskötaren. Så småningom kommer mamsen iväg till sjukhuset och jag har på köpet fått en kontakt som jag kan ställa frågor till. Det visar sig att grannarna dessutom berättat för distriktsköterskan att det inte är första gången min mamma trillat efter hon kommit hem från sjukhuset. Fast ingen har ringt efter hjälp. Å andra sidan har jag själv dragit mig. Kanske jag borde ha ringt ambulans redan i lördags? Fast vad skulle jag säga? Hon är sig inte lik i telefonen?
Sedan tar en lång väntan vid. Inte ett ljud från sjukhuset trots att de fick mitt nummer. Till sist får jag börja ringa runt. Så småningom hittar jag henne inlagd för natten i alla fall. Utsikterna att få omedelbar hjälp hemma verkar begränsade. Som tårta på moset så visar det sig att distriktsköterskan som har hand om mamsens distrikt är vikarie, varför utsikterna att få en riktigt bra uppföljning i ärendet kunde vara bättre...
Trots allt kaos lyckas jag faktiskt få lite arbetat också vilket kanske räcker till en halvdag i alla fall. Bra där.
Världens Bästa Sambo kommer hem med pampig bukett med rufsiga blommor och fixar lyxmiddag av råvaror vars existens i kyl och skafferi gått mig spårlöst förbi. Han är bara helt Fenomenal!
På morgonen bestämmer jag mig för att stanna hemma och försöka ta reda på hur det egentligen är fatt och var man kan få hjälp ifrån. Så när frukosten är uppäten börjar jag med första punkten. Mamsens telefon tutar upptaget. Det är både oroande och irriterande. Oroande för att det kan ha hänt något och irriterande för att hon kanske inte la på luren ordentligt sist. Jag bestämmer mig för att kolla tiden och om det fortfarande tutar upptaget om 25 minuter så ringer jag räddningstjänsten.
Jag behöver inte vänta så länge för ett par försök senare svarar fastighetskötaren. Han har just tagit sig in i lägenheten. Det är en ren slump att de gjort upp om att han skulle fixa grejer i lägenheten just idag. Mamsen hittade han på golvet avtuppad. Nu sitter hon upp och är kontaktbar, men trött. Jag får övertala henne om att hon måste till sjukhus. Det är inte så mycket att övertala som att informera. Jag tänker inte ge henne ett val.
Precis när vi är överens ringer det på dörren och där står distriktsköterskan. Jag vet inte vem som är mest lycklig, jag eller fastighetskötaren. Så småningom kommer mamsen iväg till sjukhuset och jag har på köpet fått en kontakt som jag kan ställa frågor till. Det visar sig att grannarna dessutom berättat för distriktsköterskan att det inte är första gången min mamma trillat efter hon kommit hem från sjukhuset. Fast ingen har ringt efter hjälp. Å andra sidan har jag själv dragit mig. Kanske jag borde ha ringt ambulans redan i lördags? Fast vad skulle jag säga? Hon är sig inte lik i telefonen?
Sedan tar en lång väntan vid. Inte ett ljud från sjukhuset trots att de fick mitt nummer. Till sist får jag börja ringa runt. Så småningom hittar jag henne inlagd för natten i alla fall. Utsikterna att få omedelbar hjälp hemma verkar begränsade. Som tårta på moset så visar det sig att distriktsköterskan som har hand om mamsens distrikt är vikarie, varför utsikterna att få en riktigt bra uppföljning i ärendet kunde vara bättre...
Trots allt kaos lyckas jag faktiskt få lite arbetat också vilket kanske räcker till en halvdag i alla fall. Bra där.
Världens Bästa Sambo kommer hem med pampig bukett med rufsiga blommor och fixar lyxmiddag av råvaror vars existens i kyl och skafferi gått mig spårlöst förbi. Han är bara helt Fenomenal!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)