Vissa dagar kan man vara utan (Tisdag 2010-11-16)

Lite mer jobbat idag, än igår, trots att effektiviteten inte är på topp. Tankarna vill inte riktigt fastna där jag vill ha dem.

Framåt eftermiddagen försöker jag kolla läget med mamsen. Ingen svarar i lägenheten, men på sjukhuset kan de först inte hitta igen henne. Helt fantastiskt att man kan tappa bort någon i den här datoriserade världen. Till slut kommer jag till rätt avdelning, men till fel person. Tjejen i luren tar bara emot samtal men kan inte svara på frågor. Hon tar mitt nummer och lovar dyrt och heligt att ansvarig sköterska samt min mamma ska ringa upp mig lite senare. En timme senare är telefonen fortfarande tyst. Det är den flera timmar senare också. Man kan bli knäpp för mindre. Umeå sjukhus var ett under av ordning i jämförelse. Jag kan inte veta hur det är att vara patient, men som anhörig hade jag väldigt mycket bättre bemötande där än på Sunderby sjukhus.

Andra rundringningen går det lite fortare att komma rätt. Hjärtinfarkt. Anledningen till den är dock mer oklar. Inte heller vet man om den kom före fallet eller efter fallet. De har massor med teorier. En del av dem går faktiskt att kolla, men ingen har ringt distriksköterskan som ändå tar mamsens värden regelbundet sedan hon kom hem. Hennes existens verkar de helt ovetande om. Varje dag blir vi varnade för hur mycket data som samlas in om oss, men om inte ens akademikerna på sjukhuset kan sätta ihop dem vet jag inte om vi behöver oroa oss, eller så är det precis det vi borde göra...  Nu får hon i alla fall stanna på sjukhuset ett tag. 5 dagar är tydligen standard efter en hjärtinfarkt.

Lite senare får jag tag i mamsen. Hon låter skör och ynklig. Varför har man inte en oändling mängd semesterdagar sparade för sådant här? Sällan har jag varit så sugen på att åka upp.

Jag har aldrig lagat Flygande Jacob. Inte Underbara M heller. Idag är det premiär och vi blir väldigt nöjda med resultatet. Fast vi bytte kyckling mot kassler. Grymtande Nasse kanske?

Kvällen bjuder på dansträning och det är nog precis vad jag behöver. Tror jag. Oj, så fel jag har. Ingen glädje alls. Kroppen känns tung och otymplig. Hjärnan, däremot, känns helt urblåst. Jag trampar runt i ett frenetiskt försök att i alla fall inte förstöra träningen för min partner. Jag lyckas sådär. Ju tröttare jag blir, desto mer hopplöst känns det. INGENTING kommer någonsin att bli bra.

Väl hemkommen, och ett glas juice senare, så tycker jag nog att det borde kunna bli bättre än så här. Jo. Det är klart det kan!