Meningen med livet? (Fredag 2010-11-19)

Vi har paus i ett jobbmöte. Då passar jag på att ringa mamsen för att kolla läget. Jag kommer aldrig längre än sköterske-expeditionen där jag av en slump får reda på att vårdplanering är inbokad eftersom mamsen ska hem på måndag. Har de ringt mig? Nä. Är den inplanerad om 5 minuter? Japp.

Sköterskan som har hand om vårdplaneringen ger ett ointelligent tuggummituggande intryck i telefonen. "Jag tänkte jag slår en signal när handläggaren är här..." Han verkar närmast förvånad när jag förklarar att jag jobbar och att möten måste man informera om i förväg.

Det är bara att lämna jobbmötet mitt i. Mamsen ska inte komma hem till en lägenhet utan hjälp den här gången. Så är det bara.

Efteråt är jag hyfsat nöjd med mig själv. Nu ska hon få medicin i dosetter, tillsyn en gång om dagen, tvättat och städat varannan vecka och hon har möjlighet att beställa hem färdiglagad mat om hon vill. Är det något hon inte behöver sedan när hon blir friskare går det att plocka bort. Jag gissar att det säkert kommer att krävas mer än det här mötet för att få allt att flyta så jag begär kontaktuppgifter till ansvariga för säkerhetsskull. Mitt förtroende för vården är förbrukat och det är många kockar inblandade...

Som avslutning passar på att ta upp frågan om sjukgymnastiken som utlovats. Den tuggummituggande sköterskan blir helt ställd. Det har han inga uppgifter om; det är nog något som sjukgymnasterna fixar själva. Kanske... Han låter som om de befinner sig på någon isolerad plats i djungeln där man inte kan nå dem.  Möjligen får man veta deras vilja genom att meditera i 3 år och nå ett högre medvetande? När jag frågar vem som är ansvarig för att plocka fram uppgifter till mig så lovar han på heder och samvete att återkomma. Nu tror jag inte han har något av detta, men eftersom det sitter fler med på mötet tänker jag att han kanske känner sig pressad att göra så. Naturligtvis ringer han inte tillbaka. Mamsen får däremot ett besök av sjukgymnasten som lovar att hon ska bli kallad till lokal sjukgymnastik där hon bor. Trots att man INTE kan kräva det. Det påpekar hon tydligen väldigt noga. Nu måste jag ringa dem igen för att få kontaktuppgifter. Jag vet kanske inte var de bor, men väl var de jobbar...

Mammas fastighetsskötare visar sig vara guld värd, igen, och ska fixa allt som krävs för att trygghetslarmet ska kunna installeras redan samma dag hon kommer hem.

Antagligen avverkade jag några arbetsuppgifter, men jag kan för mitt liv inte komma ihåg vilka. Huvudvärken kommer som ett brev på posten av all anspänning. En kollega till mig framkastar teorin att man förr skaffade barn för att trygga försörjningen på sin ålderdom, men idag skaffar man dem för att de ska ta faijten med vårdapparaten. Kanske det.

Efter jobbet åker jag till Kista galleria för att se om någon butik där har ipod nano i alla färger så jag kan bestämma mig. Bingo. Den gröna är snyggare än jag trodde. Grön eller orange? Hmm. Till slut består inköpen av fyra pärmar med Virrvarr-mönster på ryggarna från Akademibokhandeln, en påse te och några praliner från Kahl's kaffe. Ipod? Nä, jag tror jag köper den på nätet...

Dialog på Kahl's kaffe:
-Har ni "Sir Williams"?
-Ja. Fast hos oss heter den "Diplomat".
-?
-Ja. Den fick inte heta "Sir Williams".
-Aha. Jag tar "Mittens rike" istället...
Fortfarande te-snobb...

Egentligen hade jag tänkt avsluta fredagen med dans. Nu känner jag att jag nog inte skulle kunna frammana den ork som krävs för att jag ska uppskatta det. Istället fixar Världens Bästa Sambo lyxmiddag på fläskfilé, ugnsbakade potatisskivor och trattkantarell sås. Lite vin slinker visst ner också...

Kvällen går åt till att surfa, läsa bok, äta praliner och dåsa i soffan medan underbara M pysslar med sin senaste leksak, en extern hårddisk. Ingen TV (Stolt!), men det känns väldans ovant.