Ännu en tidig morgon!
Jag har tagit höjd för tankningen, men bortskämd av det varma vädret glömt att man kan få skrapa rutor på morgonen. Tur att jag är så tidig! Nu hinner jag ändå till dagens audit.
På väg till jobbet har jag nöjet att njuta av utsikten över frostnupna åkrar och dimmhöljt vatten. Arne Domnerus i stereon gör inte upplevelsen sämre. Det är härligt att leva!
Dagen blir intensiv. Jag är omåttligt stolt över alla som revisorn intervjuar. De ställer upp, tar sig tid och har stort tålamod. De tycker att det är kul att berätta om sitt arbete. Ibland tycker jag ärligt att mina arbetskamrater är de bästa arbetskamraterna som finns. Som just idag.
På kvällen pratar jag med Mamsen som kom hem från sjukhuset igår. Hon har haft mystiskt besök. En dam ringde på och när mamsen öppnade klev damen helt sonika in, utan att presentera sig, och satte sig i köket. Mamsen satte sig också i köket. Hon funderade på om det kunde vara hemsamariten. Hon har aldrig haft någon förut. Faktiskt trodde hon inte att det ens var bestämt vilka dagar de skulle komma än. Damen sitter en timme vid köksbordet och pratar. Lite oklart om vad. Sen reser hon på sig och avslutar med "Nu måste jag gå, men den här veckan kommer vi varje dag". Mamsen begriper ännu mindre.
När damen gått ringer mamsen socialen. Vad ska en hemsamarit göra egentligen? Vad är det mamsen betalar för? På socialen tycker de nog att damen borde ha tagit ut soporna i alla fall. Om hon nu var hemsamarit. Lite osäkert det där.
Själv sitter jag helt förvånad i telefonluren. Sedan när började min mamma släppa in främmande människor i lägenheten utan att fråga efter vem de är eller vad de har för ärende? Nu lovar hon dyrt och heligt att aldrig göra om det.
Jag undrar dessutom vad det är för konstig hjälp hon får. Hon behöver ingen som pratar vid köksbordet i en timme. Hon behöver någon som hjälper henne städa och få hem matvaror. Allt som hon inte får göra nu medan bröstkorgen håller på att läka ihop. Hon får inte göra rörelser där bröstkorgen dras snett eller öppnas upp eftersom ståltråden, som håller ihop den nu, inte kan fixera den i alla riktningar. Just idag är det irriterande långt till Luleå. I vart fall lovar mamsen att avlägga rapport om den mystiska damen dyker upp i morgon. Jag skulle bra gärna vilja prata med henne.
Underbara M och jag äter matlåda från igår till middag. Jag är fortfarande lika förtjust i det kombinerade blomkåls-och potatismoset. Underbara M har så många bra idéer!
Himla bekvämt med färdiglagat när vi ska iväg på träning. Idag är vi t.o.m. i tid för den gemensamma uppvärmningen. F har satt ihop en riktigt kul övning. Den innehåller både ett par teknikmoment och lek i samma förpackning. (Ungefär som Kinder egg.)
Vår egen träning är också riktigt kul och givande. Jag satsar på att träna avslut. B skulle bli stolt för nu räknar jag t.o.m. några låtar. Det går bra så länge jag har ork att göra musikanpassningar och ändå hänga med någorlunda. Då är humöret på topp. Men mot slutet när orken inte riktigt räcker till det där lilla extra så ledsnar jag en smula. Det gör nu inte så mycket för Underbara Ms krånglande knä gör sig påmint så det är ändå dax att bryta. Jag är riktigt nöjd med vår insats!
Kvällen avslutas med varsin kopp te i köket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar