Frukost från McD. Jag känner mig väldigt sliten den här morgonen. Kaffe är precis vad jag behöver. Hur kommer det sig att träningsvärken är kvar förresten? Den är till och med ett snäpp värre än igår.
Dagen börjar med möte. Ett som jag är lite sen till och dessutom håller i. Inte bra. Faktum är att det känns som om jag varit sen eller i sista minuten till allt senaste tiden trots att jag stressar. Den väntande myshelgen är nog precis vad jag behöver.
Jag slutar lite tidigare idag för att ha någon chans att hinna i vettig tid till kommittémötet. Nackdelen med att pendla som jag gör är att jag aldrig hinner till mötet till kl 18:30. Jag funderar på om det i slutändan kommer att få mig att lägga ner kommittéarbetet. Ett ständigt malande samvete över att missa en tid som inte kan göra något åt är inte hälsosamt. Ikväll hade jag först tänkt tacka nej eftersom jag och min Underbaraste, mest Fantastiska, Världens Bästa Sambo firar årsdag (kraftigt försenat) med att åka bort i helgen. Kvällens dans i Hallunda var tänkt att vara upptakten till myshelgen. Sedan bestämde jag mig för att försöka klämma in mötet ändå och vara med en stund. Det är planering som gäller nästa års tävlingsträning, så om man sitter i tävlingskommittén borde det ju vara en av de viktigaste sysslorna.
På hemväg gör jag ett litet stopp och kollar i butiken efter ett par byxor att dansa i. Expediten i fina klädaffären ber mig ha tålamod. Om några månader ska modet från catwalken ha hunnit ut i butikerna och de lite ledigare byxor jag efterlyser finnas att köpa. Det känns ovant att bli tagen för modefanatiker...
Snabbpiff, packa dansgrejer och sedan iväg igen. Denna gång med pendeltåg. E har varit jätteduktig och fixat tacos till alla. Guld värt! På en timme hinner man inte så långt och det känns smått frustrerande att behöva gå när Underbaraste M hämtar upp mig till dansen. Tävlingsträningen är en viktig fråga, men det är vårt förhållande också och nu tänker jag ägna en hel helg åt bara oss. Utan dåligt samvete.
Till skillnad från igår när kroppen bara ville ge, upp så finns det lite spring i benen idag, träningsvärk till trots. Jag har en riktig toppenkväll! Den ena kvalitetsdansen efter den andra staplar sig på varandra. Jag lyckas dessutom få tag på en favorit från min danskarriärs början som jag inte lyckades springa ikapp förra fredagen. Sedan finns det förstås andra kavaljerer som även denna gång lyckas slinka igenom nätet, men hur skulle det se ut om man gick hem helt proppmätt? När jag går hem är jag saligt genomnöjd! Å andra sidan har jag min yttersta favorit, och Världens Bästa Danspartner, med mig som bjudit på den ena danspralinen efter den andra. Mums!
Jag har alltid gillat Hallundas golv i någon sällsam "nästanrund" form. Inga konstiga vinklar och vrår som ställer till det. Det är sällan det är trångt. Enda nackdelen med lokalen är att det kan vara svårt att hitta igen folk. Det finns liksom inga naturliga uppbjudningsställen. Fiket är inte heller det mysigaste jag varit med om, men vem har tänkt häcka där någon längre tid? Den här kvällen är också musiken smått ojämn. Det gör nu inget för jag har massor av spring i benen och dansglädjen vet inga gränser. Men sista dansen, med bara en endaste foxtrot? -Hur tänkte bandet där? Skumt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar