Det blir inte alltid som man tänkt sig (Onsdag 2010-11-24)

I-poden är levererad! Med gravyr och allt. Tjoho! Jag börjar riktigt längta till jag jobbat klart. Det ska bli kul att se hur den fungerar med skochippet också, när jag nu ska få tid till att testa det...

Eftermiddagen bjuder på andra överraskningar. Gissa om mamsen lämnade sjukhuset mot läkarens inrådan? Japp. Gissa om hon inte meddelade trygghetslarmet? Japp. Gissa om hon vägrade kranskärls-röntgen? Japp.

-"Kranskärlen har de ju kollat förut. Svammel."
-"Före eller efter hjärtinfarkten och ditt obefintliga blodtryck?"
-"Det var väl något år sen..."

Gissa om jag är den första hon ringer till när hon kommer hem för att hon känner sig orolig. Japp. Hjärtinfarkten vill hon inte riktigt låtsas om. Hon var nog bara "lite trött". Hon minns inte så noga. Hon undrar vem som har bott i hennes lägenhet medan hon var borta? Det ser så tillstökat ut i hallen?

Det är kanske skitsamma med trygghetslarmet ändå? Jag är inte så säker att hon skulle trycka in knappen och ringa på dem även om det behövdes.

En timme senare ringer trygghetslarmet och undrar om alla nycklar är fixade så de kan börja installera.  Hemtjänsten har hört av sig och är lite oroliga. De vill ha larmet på plats nu. Jag ber dem ringa henne direkt istället. Hon kan ta kontakt med fastighetsskötaren själv. Han har ju beställt nycklar åt henne, bara det att de inte har hunnit bli klara än. Jag orkar liksom inte längre.

Ytterligare en timme senare ringer mamsen, nu jätteirriterad på hemtjänsten. Hon har frågat om hon kan få gångträning, dvs ta en kortare promenad, men fått blankt nej av kvinnan som kom på besök. Istället säger de att hon ska få sängen bäddad, soporna uttagna och disken fixad. Det är mamsen inte alls intresserad av. Nu vill hon inte ha tjänsten. Ingen hjälp alls. Inte städning och tvätt varannan vecka heller. Trots att hon inte klarar av trappan upp till lägenheten. Suck. Jag kostar på mig ett samtal till hemtjänsten och hoppas att det löser det hela. Vi får väl se.

Tänk om man skulle ta och leva sitt eget liv en liten stund? Det går inte att hindra andra från att fatta dåliga beslut ibland, men man kan göra så gott det går för att själv slippa drabbas av dem. Oro är bara praktiskt när man faktiskt kan påverka situationen. Annars är det en fullkomligt onödig, energislukande process. Var sitter avstängningsknappen? Jag börjar snart känna mig färdig för ett hälsohem.

På kvällen är det crawlkurs igen. Kanske inte vad jag längtar mest efter när jag beger mig ut i snöröken. Näst sista tillfället. Snart är jag fullärd!? Jag tror att hela tricket sitter i andningen. Kan man få den att fungera så löser sig nog resten smidigare sedan. Andning är en rätt central historia så när jag har svårt att få luft oroar jag mig inte så värst för andra saker. Följdaktligen precis rätt grej för mig nu. Hjärnan blir tom och det är på sätt och vis vilsamt. Till slut börjar jag få till andningen på ena sidan. Den andra vet jag inte vad jag gör för fel med än, men det finns ingen luft där. Varannan vatten får en helt ny betydelse.

Efter kursen börjar jag mecka med i-tunes. All musik ligger på min gamla PC. Jag har inte klurat ut hur, eller om, det går att flytta den till min nya Mac. För en quick fix laddar jag in ett par skivor så jag kan testa min i-pod. Den är tänkt att bli min nya följeslagare nu, med inbygd stegmätare och allt. En liten coach i fickan!

Som godnattsaga ser jag och Underbara M sista avsnittet av Grotesco på play-tv innan vi lägger oss. Det är kanske att töja lite på min TV-fria vecka.